En grupp med danska forskare har nyligen påvisat att man genom styrketräning med elastiska band kan öka den excentriska styrkan av höftens adduktorer. Höft- och ljumsksmärta är ett stort bekymmer hos fotbollsspelare och det har rapporterats att dessa skador står för ca 20% av alla fotbollsskador. Det verkar som om att en stor del (63%) av dessa skador beror på bekymmer relaterade till höftens adduktorer och det har visat sig att svaghet i denna muskelgrupp är en riskfaktor för höft- och ljumsksmärta.

Därav valde forskargruppen att designa en så kallad RCT-studie (randomized controlled trial) där en grupp (n=13) med fotbollsspelare (sub-elite) fick delta i ett 8 veckors handlett träningsprogram innehållande excentrisk träning av höft-adduktorerna med elastiska band. Första veckan tränade man två gånger/vecka med en belastning på 3 x 15 repetition maximum loading (RM). Vecka 3-6 tränade man 3 gånger/vecka med en belastning på 3 x 10 RM. Slutligen tränade man 3 gånger/vecka de två sista veckorna med belastningen 3 x 8 RM. Kontrollgruppen instruerades att undvika systematisk träning av höft-adduktorerna Båda grupperna spelade fotboll under tiden. Efter åtta veckor hade träningsgruppen ökat sin styrka med 30% (p<0.001). I kontrollgruppen ökade styrkan med17% (p<0.001). Styrkeökningen hos träningsgruppen var signifikant större jämfört med kontrollgruppen (p=0.044).

Konklusionen av studien är att ett excentriskt styrketräningsprogram med elastiska band kan öka den excentriska styrkan av höftens adduktorer. Övningarna är enkla att genomföra och kan med fördel göras på fotbollsplanen. Forskarna föreslår att denna metod troligtvis kan användas i ett preventivt syfte för att minska höft-och ljumsksmärtor hos fotbollsspelare.

Sammanfattat av: Kristina Fagher, leg Sjukgymnast, Phd-student

Jensen J et al. Eccentric strengthening effect of hip-adductor training with elastic bands in soccer players: a randomised controlled trial. Br J Sports Med. 2014 Feb;48(4):332-8.

FAI har blivit mycket uppmärksammat som diagnos den senaste tiden. Det finns en uppsjö av olika kliniska tester som kan användas i diagnostiken såsom främre impingement test, FABER test, FADDIR test, Stinchfield test, DIRIT/DEXRIT, log-roll test, mm.  Med tanke på att röntgenmässigt är förändringar förenliga med impingement vanligt förekommande hos normalpopulationen[1], är det ytterst viktigt att kunna differentiera mellan normalvarianter/bifynd och symptomgivande patologi. En nyligen publicerad review-artikel som tittar på diagnostisk säkerhet och validitet av de olika testerna visar dock att de studier som presenterar olika tester är av låg kvalitet och att det i nuläget inte finns något test som är tillräckligt reliabelt för att kunna bekräfta eller avfärda FAI diagnosen [2].

De tester med hög sensitivet var: främre impingement test, flexion-adduktion-axial kompression test, FABER test, Fitzgerald test, och scour test. De tester med hög specificitet var: främre impingement test, FABER test, RSLR test och Thomas test. Det måste dock påpekas att dessa siffror är framtagna från studier med stora metodologiska problem. Mera specifikt har olika studier genomfört testerna lite olika och har olika riktlinjer om när ett test är positivt eller negativt. Dessutom har dessa tester genomförts hos ett litet antal patienter och i patientpopulationer med stor sannolikhet för intraartikulär patologi [2].

Sammanfattningsvis bör vi vara försiktiga med hur man tolkar kliniska tester för FAI och röntgen fynd. En annan studie visar att även vana höftartroskopister har svårt att kunna ställa rätt diagnos på basis av en klinisk undersökning[3].

Referenser:

1.         Laborie, L.B., et al., Prevalence of radiographic findings thought to be associated with femoroacetabular impingement in a population-based cohort of 2081 healthy young adults. Radiology, 2011. 260(2): p. 494-502.

2.         Tijssen, M., et al., Diagnostics of femoroacetabular impingement and labral pathology of the hip: a systematic review of the accuracy and validity of physical tests. Arthroscopy, 2012. 28(6): p. 860-71.

3.         Martin, R.L., J.J. Irrgang, and J.K. Sekiya, The diagnostic accuracy of a clinical examination in determining intra-articular hip pain for potential hip arthroscopy candidates. Arthroscopy, 2008. 24(9): p. 1013-8.

Sammanfattat av: Ioannis Kostogiannis, specialistläkare ortopedi, Phd

Bekymret med skador inom elitidrott har uppmärksammats i media den senaste tiden, och det är välkänt att skador och dess konsekvenser är ett stort bekymmer för idrottaren, men även för samhället. Både den internationella Olympiska kommittén (IOC) och den internationella Paralympiska kommittén (IPC) jobbar numera med skaderegistrering för att kunna analysera vilka skador som är vanligast och utifrån detta utveckla preventions-strategier.

Från OS i London 2012 rapporterades det 1361 skador bland 10568 idrottare (incidence proportion 129 skador/1000 idrottare). Bland de paralympiska idrottarna rapporterades 633 skador bland 4176 idrottare (incidence proportion 178 skador/1000 idrottare). Idrottare inom taekwondo, fotboll, BMX, handboll, mountainbike, friidrott, tyngdlyftning, badminton och landhockey hade som störst risk att råka utför en skada under OS. 35% av skadorna hindrade idrottaren för att deltaga i träning eller tävling. Idrotter med en låg skaderisk var fäktning, kanot, cykling på bana, rodd, skytte och ridning. De fyra vanligaste skade-mekanismerna var överbelastning (25%), icke-kontakt trauma (20%), kontakt med annan idrottare (14%) och kontakt med annat objekt (12%).

De idrotter med högst skadefrekvens under Paralympics var; fotball 5-a-side, tyngdlyftning, goalball, rullstolsfäktning, rullstolsrugby samt friidrott. Idrotter med en låg skadefrekvens var skytte, rodd, segling, cykling, boccia och fäktning. 52% av skadorna var akuta, 32% överbelastningsskador samt 17% acute on chronic. Skuldran var den mest utsatta kroppsdelen (17.7% av alla skador), följt av handled (11.4%), armbåge (8.8%) och knä (7.9%).

Sammanfattningsvis tyder dessa två studier på att det finns en skadeproblematik med både akuta skador samt överbelastningsskador under olympiska/paralympiska sommarspel. Dessutom påvisar resultaten att skadepanoramat är relativt jämlikt bland olympiska och paralympiska idrottare. Konklusionen från de båda studierna är att det i framtiden är viktigt att fortsätta göra epidemiologiska skade-registreringsstudier för att kunna vidareutveckla skaderegistrerings-system, analysera riskfaktorer samt arbeta vidare med prevention av skador inom idrott. Man efterlyser även longitudinella studier där man följer idrottaren under en längre period.

Referenser: Engebretsen L et al. Sports injuries and illnesses during the London Summer Olympic Games 2012. Br J Sports Med. 2013 May;47(7):407-14. Willick SE et al. The epidemiology of injuries at the London 2012 Paralympic Games. Br J Sports Med. 2013 May;47(7):426-32.

Sammanfattat av: Kristina Fagher, leg Sjukgymnast, MSc Idrottsmedicin

Höghöjdsträning har blivit en populär form av träning inom uthållighetsidrott, där ”live high – train low” för närvarande är det mest populära upplägget. Det innebär att idrottaren bor på hög höjd för att öka sin volym av röda blodceller medan de tränar på låg höjd för att kunna träna tillräckligt hårt för att förbättra sin prestation.

Det är dock få studier som verkligen kunnat visa på förändringar i volymen röda blodceller, och så kallade non-responders som inte får någon effekt alls är många. Dessutom är studierna på effekter av höghöjdsträning ofta påverkade av metodologiska fel som gör det svårt att dra några slutsatser om hur stor effekt höghöjdsträning har på prestation. Det är små och heterogena studiepopulationer, studierna är inte randomiserade och ofta tränar de olika grupperna i studien på olika sätt.

Levine et al. (1997) visade en ökning i syrgasupptag efter ”living high – training low”, och denna ökning visade sig vara proportionell till volymsökningen av röda blodceller. Gore et al. (2006) lät idrottare träna under intermittent hypoxi med hypotesen att detta skulle öka både röda blodceller och hemoglobin. Efter 4 veckors träning kunde man inte se någon effekt på röda blodceller, heoglobin eller  erytropoetin (EPO).

Eftersom effekterna på röda blodceller och EPO har varit svårtolkade har flera studier istället valt att fokusera på icke-hematologiska effekter av höghöjdsträning. Gore et al. (2005) föreslog att förbättrad muskelfunktion på mitokondrienivå och förbättrad tålighet mot mjölksyra kan vara orsaker till förbättrad prestation efter vistelse på hög höjd. Mekanismen föreslås vara en speciell transkriptionsfaktor (hypoxia inducible factor 1 alpha) som i vanliga fall har en halveringstid på 5 minuter, men som på hög höjd kan finnas kvar i upp till 30 minuter. Denna faktor sätter igång en mängd fysiologiska svar bl.a. stimulerar nybildning av blodkärl samt flera glykolytiska enzymer vilket leder till bättre funktion i muskelns förmåga att använda energi.

Trots att individuella studier visat att höghöjdsträning har effekt på prestationen så verkar den samlade litteraturen ha svårt att stödja detta påstående. Varken effekterna av höghöjdsträning eller mekanismerna bakom dessa effekter har kunnat bevisas på ett tillfredställande sätt. Detta kan bero på bristerna i studiernas design, och vi kan inte ge meningsfulla rekommendationer om höghöjdsträning förrän bättre studier blivit genomförda.

Sammanfattat av Katarina Ehrenborg, Leg. Sjukgymnast, PhD Klinisk Fysiologi

Paula de Paula, Josef Niebauer. Effects of high altitude training on exercise capacity: fact or myth. Sleep Breath (2012) 16: 233-239.